Det fins inga talkon

28.10.2016


Allmänheten har varit enhällig om regeringens nedskärningsgrunder och man kan bara undra över hur många som faktiskt är av den åsikten att ’’någonstans måste det ju ändå sparas’’ och ’’alla bör vi medverka i dessa talkon’’. Men det finns inga talkon.

Från löntagarna och vanlottade gör vi inkomstöverföringar till skattesmitarna och spekulanterna och detta argumenteras med en dålig statsekonomi. Statsekonomin är onekligen i ett oroväckande tillstånd, men skyldiga till detta är inte fackföreningsföreningarna, eller den offentliga sektorn. Statsekonomin är satt i detta tillstånd med krafter från flera regeringar, där alla riksdagspartier under sin egen tid varit delaktiga. Skattelättnader och andra handtag har blivit givna till arbetsgivarna och höginkomsttagarna så att de skulle kunna förbättra arbetsmarknaden, skapa nya innovationer och investeringar och få igång en hållbar ekonomisk tillväxt, men det ursprungliga syftet har i stället runnit till skatteparadiserna och ägarnas mer fetare dividender. Det är i såna talkon vi är på väg att delta i.

 

Jag lyssnade häromdan på nyheter från radion, där Finlands McDonald’s nämndes och att de inte gjort vinst mer än två år genom hela sin existens. Helt säkert har de gjort vinst, men de är skrivna som royaltyskatt eller koncernlån så att vinsten flyttas till skatteparadiserna och på detta sätt har man fått vinsten att se negativ ut i Finland. Detta är ju bara ett exempel, men det är på grund av dessa, på sitt sätt lagliga skattesmitningar som vi resten får betala mera och hamnar lida av nedskärningarna, som berör närmast skiftesarbetaren samt de allra svagaste, så som barn, åldringar, handikappade och de sjuka. Om alla företag kunde betala sina skatter snällt, så skulle det inte finnas något budgetunderskott. I stället för nedskärningar och plågande borde regeringen fokusera med olika sätt att förstora statens inkomster. Sådana kunde vara, vid sidan av att blockera skattesmitare, ändra skattningen av kapitalinkomsten till progressivt, så som inkomst skatten är.

 

I Borgå fick vi ett bra exempel av detta, att ekonomibekymret inte gäller alla. Borgås statsdirektör Jukka-Pekka Ujula fick i höst nästan tusen euros löneförhöjning. Samtidigt som vi sparar på allt annat i staden, vi tar mera skulder och höjer skatten. Såklart förstörs eller räddas inte Borgås ekonomi på grund av Ujulas löneförhöjning, men det ger ett ganska speciellt meddelande. Löneförhöjningen förklarades inte heller på något sätt, för tydligen finns inga andra förklaringar, än att vi vill hålla fast vid vår stadsdirektör.

 

Borgå kommer i de närmaste åren att investera 112 miljoner euro till att förbättra skolor och daghem. Byggnaderna genomförs med en så kallad levnadsloppsmodell, som betyder att Lemminkäinen planerar och bygger byggnaderna, samt svarar för underhållningen och städningen i 20 år efter att byggnaderna har blivit klara. Borgå står för finansieringen. Modellen är dyr för staden, men den goda sidan beskrivs med att det då lönar sig för byggaren att göra fastigheter med bra kvalitet, för att han själv kommer att stå för underhållningen. I dag är Borgås alla skolor och daghem mögliga, så det önskas att barnen i fortsättningen skulle få vara i säkra fastigheter. Levnadsloppsmodellens säkra sak är att kapitalisten får en präktig vinst.

 

Samtidigt som det nedskärs från medborgarna, gör många företag mycket bra vinst. I Kauppalehti rapporterades det att nästa vår förväntas en oerhört stor utdelning av dividender. Med andra ord så har vi inte pengaproblem, utan problemet är i viljan att styra det till vårt gemensamma bästa. Det finns alternativ till nedskärningar och vi är inte på Greklands väg. Vi går inte med på att hoppa i samma båt med kapitalisterna, för att där får vi ro också för deras skull!